Om Hans Lidman
Hans Lidman (1910-1976)
Efter 6 års skolgång i Edsbyn, började han så småningom att arbeta i skogen, huggning, flottning, kolning m.m. Den unge Lidman provade på det mesta. Han arbetade också något år med vägbyggen i närheten av Edsbyn. Familjen hade nog tänkt sig en karriär inom något av dessa områden, men han ville något annat.
Han började att under pseudonym skriva berättelser till olika tidningar och han fick dem faktiskt publicerade. I början av 1940-talet började han ge ut böcker som han själv lät trycka, men han fick snart kontakt med olika förlag, Norstedts, LT:s och FiB, och de ville gärna ge ut hans böcker. Detta gjorde att han ganska tidigt kunde bli yrkesförfattare. Han fick ofta lysande recensioner och framgångarna kom snart, fram för allt med böckerna som innehöll fiskeberättelser. Boken Det nappar i Svartån gjorde honom vida känd och snart uppstod myterna både om Svartån och den storfiskande vildmarksvandraren Hans Lidman. Faktum är att mycket i hans böcker handlar om att vandra. Själva fiskandet är många gånger en ganska liten del i berättelserna. Han skriver om själva vandringen, om naturen och om de människor han möter.
Lidman var förstås uppväxt i en annan tid. Han åkte sällan bil. Han gick, cyklade, åkte båt, buss eller tåg. Att det nu är ganska många år sedan böckerna skrevs märks också på fisket. Allt är inte skrönor. Fiskarna var både större och fler.
Den självlärde författarens stora upplagesiffror är en riktig framgångssaga. Hans böcker kom i rätt tid efter andra världskriget, då det fanns ett behov av vackra böcker och god litteratur. Lidman arbetade hårt och resultatet kom efter många sena nätter vid skrivbordet hemma i Edsbyn, på hotellrum eller i övernattningskojor långt från bebyggelse. Mycket tid gick också till planering av resor, studier av facklitteratur, föreläsningsturnéer och fotografering.
Hans Lidmans böcker kan läsas som berättelsen om hans liv. Han skrev om sina tidiga fiskefärder och sitt stora fiskeintresse, om vandringarna i hembygden, uppväxten och familjen. Resorna blev sedan längre och han fick inbjudningar att skriva om annat än Hälsingland. Kolmården och Tiveden blev temat i flera böcker, även Blekinge och Mörrumsån blev föremål för hans forskning. Hans stora projekt blev dock att skriva om Nordkalotten. Under 20 års tid reste han varje sommar mot norr och ibland även på vintern. Han skrev fortfarande lite om fiske, men framförallt skrev han om människorna och naturen på Nordkalotten.
Hos Lidmans fanns också ett intresse för andra kulturformer. Han skrev artiklar om folkmusiker i Hälsingland och han lyssnade själv gärna på klassisk musik. Hans konstintresse som kanske började med upptäckten av Lim-Johan, ledde till att han skrev tre konstnärsbiografier.
Hans Lidmans hälsa blev de sista åren sämre. Förutom överansträngning och dålig hörsel, led han periodvis av depressioner. Detta bidrog säkert till att han 1976 avslutade sitt liv, trots att hans liv som sagts var en framgångssaga.
