Folklivsforskaren - Hembygden
Levnadsöden nära och fjärran
Folklivsforskaren Hans Lidman debuterade med flera böcker om det gamla Ovanåker. Hans cykelfärder och intervjuer med människor i hembygden gav honom material till hela fem böcker om Ovanåkers socken. Detta ledde också till att han blev engagerad i en rad olika föreningar; Ovanåkers hembygdsförening (ordf. 1944-1971), Edsbyns konstförening, Ovanåkers fiskevårdsförening, Voxnadalens Naturvårdare m.fl. Under de här åren upplevde man i dessa föreningar en storhetstid som säkert delvis berodde på Lidmans stora arbete och inspirerande engagemang.
Genom hembygdsföreningen kom Lidman i kontakt med Nordiska museet som samlade in uppgifter om det mesta från gammelsverige. Hans Lidman blev deras ombud i Edsbyn och detta omfattande arbete finns idag dokumenterat på Edsbyns museum. Han engagerade sig också i många andra saker; samlade lavar som skickades till Uppsala universitet, ringmärkte fåglar, ordnade konstutställningar och deltog i byns kulturliv. Under åren 1947-1956 var han redaktör för årsboken Hälsingerunor.
Hans Lidmans arkiv finns idag på Edsbyns museum, där det också finns en fast utställning om honom. Läs mer om Edsbyns museum.
Folklivsforskaren - Nordkalotten
Nordkalotten – den långa vägen hem
När naturskildraren, folklivsforskaren och fiskaren Hans Lidman på femtiotalet hade uttömt det mesta av intresse ur sin hembygd i Hälsingland, kom Nordkalotten att engagera honom djupt under resten av livet. Hälsinglands storskogar var då i stark omvandling. Vägar byggdes, ödemarker krympte och folk flyttade in till tätorterna.
Men i norr fann Hans Lidman ett exotiskt land som till ytan var mer än tjugo gånger Hälsinglands. Med en befolkningstäthet som var en tredjedel av Hälsinglands fann han på Nordkalotten ännu genuin ödemark, ett jungfruligt land som skänkte honom ”lugnet som en stormig värld försökte förkväva”. Han vandrade till okända fiskevatten och till möten med enslingar vars sällsamma livsöden han så oefterhärmligt skrev. Här fann han åter en aldrig sinande källa av anekdoter och skrönor som han nedtecknade. Skildringarna från Nordkalottens 1950-tal blev alltså en pendang till 1940-talets skildringar från Hälsinglands storskogar.
Resorna på Nordkalotten under många och långa somrar – ett femtontal – resulterade i en hel serie böcker. I nordkalottsviten brukar räknas Nordkalott 1957, Äventyr i norr 1963, Kamrat i norr 1966, Under silverbågen 1969 och Resa in i solen 1973. Lapplands stjärna 1975. De postuma utgåvorna Vargen tog min Mari 1978 och Polarnatt 1979 skulle också kunna räknas in.
Nordkalottböckerna har karaktär av reseskildring och etnologisk dokumentation. (Fiskeböcker som Lidman skrev parallellt med nordkalottböckerna innehåller fiskeskildringar från Nordkalotten.) ”Årets stora reseskildring” kallades den första boken Nordkalott vid utgivningen 1957.
I ”Kamrat i norr” beskriver Lidman hur han vandrar Över Nordfinlands öde moar. Ingen avverkning, ingen återväxt kan spåras; ”Hur länge jag vandrat i detta sällsamma land vet jag inte. Kanske fyra fem dar, kanske en vecka. Och var jag är vet jag inte. Tid och rum försvinner. Det är miltals till närmaste yxhugg”.
Slutligen blir Lidman så hemmastadd på Nordkalotten att han blir en del av den. Den blir hans andra hem. Vägen bort hade blivit vägen hem.
“Hans kärlek till naturen och människorna längst upp i norr är passionerad och han har med åren skaffat sig en lyhördhet för denna storslagna värld med dess särpräglade befolkning, som höjer hans rapporter till något mer än vanliga resebeskrivningar.”
– Gunnar Brusewitz i SvD, 1966
“Den brinnande produktive Hans Lidman kan som ingen annan ge linjen, ljuset, tonen där uppe i tystnadens och stormens sagoland som även under den myrängsblommande och fjärilsfladdrande sommaren bär polarnattens eviga prägel i sitt anlete.”
– Sven Rosendahl
